Fundamentala funderingar mitt i en livskris!

Ja, då var jag här igen! Krisar ihop, undrar om jag kommer dö snart, kommer kroppen lägga av eller håller den ihop ett tag till?! Men så hoppar det till i mig, funderingarna kickar igång och känslorna löper inte helt amok inom mig för en stund. Så här kommer de i ett fladdrande virrvarr.

Jag har motstridigheter inom mig, återkommer till det, jag tror jag håller på att bli galen ibland. Jag letar symtom och problem likt en hungrig hypokondriker. Men så när jag höll på att fixa lunch så kom tanken; Är det så att ju mer jag fokuserar på kroppen och alla mina fysiska symtom och försöker bota dom desto mer värker själen?

Eller ska jag kalla det roten, roten till det onda, det där inom mig som jag vet finns där och värker och gör ont men som jag inte riktigt kan hitta. Ju mer jag fokuserar på mitt skal destovärre blir skadan inombords. En sanning med modifikation jag vet, men om man inte tar det så ordagrant. Visst måste jag ta hand om min kropp, vilket är just vad jag har försökt det senaste 10-20 åren efersom symtomen poppar upp en efter en annan. Jag kan fortsätta att ta hand om och bota "symtomen" (jag kommer inte sluta ta hand om mig) men jag tror tyvärr att det inte kommer att räcka hela vägen. Det kommer att hjälpa ja, men eftersom jag inte tror att det är roten till det onda utan en skada som uppstått på vägen så tror jag att jag måste hjälpa mig själv från ett annat håll.

Långt där inne gror en frö av tro, som håller på att växa sig allt starkare och starkare till en övertygelse. Mitt grundproblem är inte fysiskt! Kroppen tar skada - absolut, kroppen behöver tas om hand och läkas - definitivt, den behöver bra förutsättningar för att orka med i form av god näring och tillskott - jag kan inte annat än hålla med. Men, och här kommer det! Det är väl livet som ställer till det! Detta underbara mirakel vi kallar livet som vi föds till i en kropp till låns, en kropp som måste vårdas ömt men där vi i vårt moderna samhälle glömmer bort det allra viktigaste av allt; Att leva det liv som vi var ämnat att leva! Låter kryptiskt tja, kanske det! Men så mycket händer på livet väg. Vilka förutsättningar har vi från start och kanske även vad har vi med oss sedan tidigare.

Om man nu tror på livet efter detta och själavandring så funderade jag över detta: Det är ju inte kroppen som vandrar vidare utan själen, hur viktigt är det då inte att vårda den ömt. Se med vördnad på det livet vi får leva här och nu. Den boning vi fått låna för detta jordeliv fyller vi upp med ett själsligt väsen som är så ömtåligt och lätt tar skada om det inte får bra förutsättningar och hjälp på vägen redan från början. Jag kan just undra om det inte är därför vi är skapta som vi är, dessa små underbara varelser, ett litet nyfödt liv. Så mjuka, underbara, ömtåliga och oskyldiga men som med en endaste blick får oss att vilja skydda och ta hand om det för resten av våra liv. Kanske hade många av oss klarat oss bättre om vi fötts till att stå på egna ben redan från start, att inte vara så beroende av någon annan, att kunna skapa våra egna förutsättningar och följa vårat inre redan från början. Men nu är verkligheten inte så, vi läggs i händerna på någon annan och i med det oförutsedda förutsättningar.

Själv hade jag nog inte de allra bästa förutsättningarna för att få en bra start i livet men jag tror i alla fall att jag föddes med en ganska intakt kropp. D v s vi få ju alltid vår beskärda del från modern i form av gifter och annan skit men jag föddes ju inte med läckande tarm eller utbrända binjurar, dålig leverfunktion, endometrios... Visserligen kan säkert dessa utvecklas av dålig kost och levnadsförhållanden, gifter eller dylikt. Men jag vill faktiskt tro att vi är ganska fantastiska och finurliga varelser vi människor. Om vi mår någorlunda bra, då framför allt själsligt/psykiskt så tror jag att kroppen har en fantastisk förmåga att reparera sig själv och självläka när behov uppstår och vi klarar av att ta hand om "lite skit" ibland. Börjar vi må dåligt och balansen mellan kropp och själ börjar rubbas så klara vi inte längre av att ta hand om oss själva lika bra. Vi kan inte längre fixa eller laga och börjar i stället att kompensera vilket leder till obalans och kroppen börjar ta skada och skriker på hjälp. Den försöker med alla medela att tala om för oss att någonting är fel.

Jag kan inte låta bli att undrar i fall de fysiska skadorna någonsin kan bli så stora om själen mår bra och är i harmoni med kroppen.

Motstridigheterna kring min boning, detta underbara hus, hjärtat kontra hjärnan, känslan mot förnuftet. En kvinna sade nyligen till mig att vad hjälper det hur mycket du än tar hand om din själ om du inte har en boning till den - ett fungerande hus!? Visserligen ligger det väl mycket i det men vad ska jag med en bra boning till, ett vackert och välvårdat hus om jag inte har någonting att fylla det med!?

Kärlekens enkelhet

Det låter så enkelt
men kan kärleken verkligen vara så enkel
Som att älska och låta sig älskas
Ja, det låter ju enkelt
som den enklaste, mest självklara saken i världen
Säg mig då; Hur kan något så enkelt vara så kompromisslöst komplicerat
Värkandes från insidan
Ogenomtränglig från utsidan
Kan kärlek bli kraftlös och komplicerande enkel
Låter alldeles för komplicerat för att vara kärlek
För kärlek ska ju var enkel
okomplicerad och kompromisslös
I sin allra renaste form så är den ju så enkel
och med dom enklaste förutsättningarna
så kan vi alla bli älskad
Men vad händer när förutsättningarna inte är så enkla
något så enkelt som kärlek blir komplicerad och kravfylld
För när kärleken är ren och enkel
skall inget av detta råda
Men med fel förutsättningar från början
kan kärlek någonsin bli enkelt då?

Jag vill så gärna tro och låta kärlekens enkelhet råda
ge kraft och närig för att växa sig enkel och stark
Så stark att det mest självklara och enkla
som två älskande själars resa
kan skiljas och åter finna
den kärlek som spirat ur enkelhetens dans
För vad vore väl själarnas vandring
om inte den allra enklaste formen av kärlek fanns.

Roten till det onda

Mmm, jag tror mig veta vart roten till det onda börja
men fan vad jävla svårt det är att öppna
att släppa taget och börja sörja
Inte vara rädd för kärlekens famn
rädslan har lagt sig som en helvetisk slöja
Skrik så hela himlen skakar
Njut om så bara i denna stund
Att låta sig bli älskad och åter älskad
det är bara så jävla svårt att börja

Kvällstankar

Att leva ett liv utan att ha levt. Nej, det vill jag verkligen inte. Att titta tillbaka på mitt liv och tänka "vad har jag gjort, vart tog mitt liv vägen?"

Vad är då att leva?

För mig är det kärlek, att känna kärlek och ge kärlek. Att lyssna på mig själv, vad jag vill. Att känna det jag känner och att det är ok att känna allt jag känner. Att njuta, njuta av livet. Att göra saker som känns bra i hjärtat, sådannt som jag vill göra. Äta det jag vill äta och tycker är gott, hälsosamt och bra, men ibland även lite onyttigt gott! Synda någon gång ibland, så där lite oskyldigt men härligt. Att inte alltid var så duktig och perfekt, att bara skita i allting för att jag kände för att göra något helt annat.

Nu är det ju faktiskt så att jag har levt nästan 40 år och om jag tittar tillbaka på mitt liv idag så kan jag krasst konstatera att jag faktiskt nästan inte har levt alls.

Så släpp orosknuten i magen, släpp taget, det är dags att börja leva nu!

Det kom ett brev på posten

Brevet innehöll föjande ord:

"Det var en gång en kvinna som flyttade in i en grotta i bergen för att studera hos en guru. Hon förklarade att hon ville lära sig allt som fanns att veta. Gurun gav henne mängder av böcker och lämnade henne så att hon kunde studera i fred. Varje morgon kom gurun till grottan för att kontrollera kvinnans framsteg. I handen hade han en kraftig käpp. Varje morgon frågade han henne samma sak: "Har du lärt dig allt som finns att veta än?" Varje morgon svarade hon likadant: "Nej", sa hon, "det har jag inte." Gurun slog henne då i huvudet med käppen.
Detta upprepades i månader. En dag kom gurun in i grottan. Ställde samma fråga, fick samma svar och lyfte käppen för att slå henne som vanligt, men kvinnan ryckte käppen från gurun och stoppade slaget mitt i luften.
Lättad av att slippa undan slagen, men rädd för att bli staffad, såg kvinnan upp på gurun. Till hennes förvåning log gurun. "Grattulerar", sa han, "du är färdig. Nu vet du allt du behöver veta."
"Hur menar du?" frågade kvinnan.
"Du har lärt dig att du aldrig kommer att lära dig allt som finns att veta", svarade han. "Och du har lärt dig hur du ska stoppa smärtan."


Detta är ett utdrag ur en bok, vet ej vilken, men det är inte viktigt och är en del av poängen. Alla andras erfarenhet och visdom kan inte fixa min smärta och genom andra kan jag inte heller hitta "min lycka". Sen om jag väljer att lära mig eller ta till mig något som en annan person har att delge, det är en annan sak, då gör jag ett eget val, men detta kommer i ett senare skede.

Tack! Det var precis det vi pratade om.

I´m an addict

Ja, den kalla nakna saningen är faktiskt så! Det här har jag funderat kring länge och någonstans längs vägen så har det blivit klarare och klarare för mig att detta är ett faktum, jag är en missbrukare.

Nej, vi snackar inga droger eller alkohol, utan ett beteende och beroendemönster som jag så väl känner igen. Jag har andra kickar och ständigt sökande, på jakt efter nya, och däremellan många och långa studer av depression.

Frågan är om det finns i blodet, strömmar runt i mina ådror eller om det är ett beteendemönster jag har adopterat för jag inget annat visste.

Jag jagar ständigt lyckan! Lyckoruset av någonting, någon sorts tillfredsställelse och lycka för en liten stund.  Lycklig den som lyckan finner och om inte så varför inte lite självmisshandel för att känna någonting alls, om inte lycka så åtminstone någonting som känns!

Mina intressen har oftast utvecklats till "gift" för mig. Har inte det ena fungerat så har jag sökt nästa. Inredning och läsa inredningsbloggar, strävan efter det perfekta hemmet! Maniskt städande eller basillskräck. Att alltid "tillfredställa" mina barn och min man, strävan efter komplett lycka, min familj ska alltid känna sig älskad. Jag har varit en överdriven "hönsmamma" och oroa mig för allt, för gud förlåte mig om någonting skulle hända någon som jag älskar.

Sen har vi min egen hälsa, känslan av att jag alltid är sjuk eller mår dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt eller varför inte både ock. Jag har ständigt lagt mitt liv, min hälsa och mitt välmående i andras händer. Jag har sökt "lyckan" och trott att någon annan skulle kunna finna den åt mig eller lösa min probelm och själsliga plågor.

Men den enda som kan finna min "lycka" är ju JAG!

Varför har jag inte förstått eller insett det tidigare? Det kan jag faktiskt inte svara på, bara konstatera att min jakt efter "lycka" har varit och fortfarande är - min drog, mitt missbruk och ingen annan än jag kan göra någonting åt det.

Jag har provat det mesta, eller mycket i alla fall. Åter igen mitt sökande, jag har trott och hoppat på att någon annan eller något annat ska "fixa" mig. Jag ska vara ärlig och säga att en del har visst hjälp, åtminstone för en stund. Men alltid och då menar jag alltid så har jag ramlat tillbaka igen, till mitt ständiga sökande, för lyckan har aldrig varat!

Så här står jag nu idag, blottad, naken och olycklig men på något vis ändå lite hoppfull. Insikten att det faktiskt bara är jag som kan finna min lycka måste ju vara ett steg på vägen mot tillfrisknande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vägen till god hälsa går via själen!

Det finns inga genvägar eller mirakellösningar eller dundermediciner eller....

Åtminstone inte så länge du har en traig själ.

Ett öppet kärleksbrev till mig själv

Vem vill inte leva, uppleva och älska det här.

Min älskade!

Jag skriver detta i förhoppning att du någon gång ska läsa det här och verkligen förstå, förstå vem du är, vad du vill och önskar och varför du är så älskad!

Jag önskar så att du en dag kan acceptera dig själv för den du är. Omfamna dig själv och känna vilken underbar människa du faktiskt är! Jag förstår att du inser detta med tanke på hur tårarna strömmar ner för dina kinder när jag skriver detta till dig men du måste verkligen känna det, allra längst där inne. Släppa taget som håller dig tillbaka, lösa upp knuten som du en gång knöt.

Jag önskar jag kunde ge dig allt du längtar och drömmer om men det kan jag inte. Det finns bara en person som kan göra det och det är Du. Lyssna till dig hjärta min älskade, lyssna och lev ut det som så länge legat i dvala. Det är dags för dig att leva nu, lev min älskade, lev här och nu!

Snälla läs och hör mina ord, jag skriver till dig från ett längtande hjärta. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till för att lösa det som värker och gör ont, men jag tror att du måste börja med att omfamna dig själv och acceptera dig själv för den du är! En helt underbar människa som bara längtar efter att få leva.

Ja, du är annorlunda, precis som så många andra. Men du är du - du är speciell! Du känner och upplever saker som kanske inte alla andra gör. Tag emot det, låt det ske, känn det som behöver kännas och känn tacksamhet för dig gåva. Du är inte knasig eller knäpp, det är inte skamligt eller fult. Det är vackert och underbart. Hur många kan säga att dom kände av sina barn i magen, kunde kommunicera med dom på ett sådant sätt som kanske inte kan förklaras men lika fullt så hände det. Och hur många skulle inte önska att de hade minnen från sin egen tid i livmodern, även om de var smärtsamma. Bortförklara inte det du upplever med alla möjliga vetenskapliga eller rationella förklaringar, låt det vara som det är, för det här är du.

Jag vet att det ibland kan vara plågsamt att känna så mycket som du gör, att både känna sig själv och vad alla andra känner och ofta inte ens veta vad som är dina egna eller andras känslor. Önskan att det bara ska sluta någon gång, att inte veta hur du stänger av, vart sitter off-knappen. Kanske första steget till att lära dig handera detta är att acceptera det, då kanske du kan hitta on/off -knappen och trycka på den som du själv önskar, vore inte det skönt? Jag vet att du har känt av och upplevt både liv och död och andra oförklarliga saker. Men försök inte att förklara eller förtränga dom, bär dom med dig, vårda dom, se det som kunskap som du bär med dig, för visst har det berikat dig. Var tacksam för det du har fått se och uppleva!

Att du befinner dig där du är idag kan kännas både orättvist och svårt men kanske är det just det du behöver, hur hårt det än måste låta. Kanske är det så att vissa av oss behöver nå botten för att kunna kravla sig upp och börja sträva uppåt och se ljuset igen. Jag vet faktiskt inte ens om du är riktigt där ännu, jag tror aldrig någonsin att du riktigt har nått botten? Du har kämpat med näbbar och klor för att aldrig komma dit, det verkar ju så fruktansvärt hemskt där. Men ibland undrar jag om det kanske är just det som behövs? Jag vet att många missbrukare pratar om det, att många måste riktigt nå botten och i stort sett mista allt för att kunna inse sitt missbruk och vakna upp. "The point of no return", antingen så går jag under nu, ger upp och dör eller så gör jag någonting åt det, tar tag i mig liv och hjälper mig själv! Acceptera att det är som det är, och när du är redo - titta mot ljuset.

Det kanske aldrig skulle behövt bli så här om det funnits utrymme för dig i ditt liv att blomma ut, utvecklats och uppmuntrats till att bli den du egenligen är och behöver vara. Omständigeheterna var inte sådanna att det fanns plats och möjlighet till det utan istället stängde du inne allt. Allt som behövde komma ut - kom aldrig ut, du tillät aldrig dig själv att vara den du önskade och behövde vara, det fanns inte plats för det. Du offrade dig själv! På bekostnad av dig själv. Men du behöver inte göra det längre!

Det är okej att be om hjälp, och framför allt - Ta emot hjälp! Du behöver inte klara av och göra allting själv, -sträck ut en hand och be om hjälp! Låt dom som älskar dig få hjälpa dig, ta emot handen som sträcks tillbaka till dig. Ta bara tag och kläm åt riktit hårt, så hårt att du känner att den verkligen finns där!

Jag vet att det värker och gör ont i hela kroppen och att fingrarna knappt klarar av att skriva detta. Men just därför beundrar jag dig, för att du gör det här och det får mig att inse att du behöver bli älskad nu mer än någonsin.

Det här är min kärleksförklaring till mig själv.
Du är underbar och älskad precis som du är.
Snälla tillåt dig att känna,
känna hur mycket jag älskar dig!