Ett öppet kärleksbrev till mig själv

Vem vill inte leva, uppleva och älska det här.

Min älskade!

Jag skriver detta i förhoppning att du någon gång ska läsa det här och verkligen förstå, förstå vem du är, vad du vill och önskar och varför du är så älskad!

Jag önskar så att du en dag kan acceptera dig själv för den du är. Omfamna dig själv och känna vilken underbar människa du faktiskt är! Jag förstår att du inser detta med tanke på hur tårarna strömmar ner för dina kinder när jag skriver detta till dig men du måste verkligen känna det, allra längst där inne. Släppa taget som håller dig tillbaka, lösa upp knuten som du en gång knöt.

Jag önskar jag kunde ge dig allt du längtar och drömmer om men det kan jag inte. Det finns bara en person som kan göra det och det är Du. Lyssna till dig hjärta min älskade, lyssna och lev ut det som så länge legat i dvala. Det är dags för dig att leva nu, lev min älskade, lev här och nu!

Snälla läs och hör mina ord, jag skriver till dig från ett längtande hjärta. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till för att lösa det som värker och gör ont, men jag tror att du måste börja med att omfamna dig själv och acceptera dig själv för den du är! En helt underbar människa som bara längtar efter att få leva.

Ja, du är annorlunda, precis som så många andra. Men du är du - du är speciell! Du känner och upplever saker som kanske inte alla andra gör. Tag emot det, låt det ske, känn det som behöver kännas och känn tacksamhet för dig gåva. Du är inte knasig eller knäpp, det är inte skamligt eller fult. Det är vackert och underbart. Hur många kan säga att dom kände av sina barn i magen, kunde kommunicera med dom på ett sådant sätt som kanske inte kan förklaras men lika fullt så hände det. Och hur många skulle inte önska att de hade minnen från sin egen tid i livmodern, även om de var smärtsamma. Bortförklara inte det du upplever med alla möjliga vetenskapliga eller rationella förklaringar, låt det vara som det är, för det här är du.

Jag vet att det ibland kan vara plågsamt att känna så mycket som du gör, att både känna sig själv och vad alla andra känner och ofta inte ens veta vad som är dina egna eller andras känslor. Önskan att det bara ska sluta någon gång, att inte veta hur du stänger av, vart sitter off-knappen. Kanske första steget till att lära dig handera detta är att acceptera det, då kanske du kan hitta on/off -knappen och trycka på den som du själv önskar, vore inte det skönt? Jag vet att du har känt av och upplevt både liv och död och andra oförklarliga saker. Men försök inte att förklara eller förtränga dom, bär dom med dig, vårda dom, se det som kunskap som du bär med dig, för visst har det berikat dig. Var tacksam för det du har fått se och uppleva!

Att du befinner dig där du är idag kan kännas både orättvist och svårt men kanske är det just det du behöver, hur hårt det än måste låta. Kanske är det så att vissa av oss behöver nå botten för att kunna kravla sig upp och börja sträva uppåt och se ljuset igen. Jag vet faktiskt inte ens om du är riktigt där ännu, jag tror aldrig någonsin att du riktigt har nått botten? Du har kämpat med näbbar och klor för att aldrig komma dit, det verkar ju så fruktansvärt hemskt där. Men ibland undrar jag om det kanske är just det som behövs? Jag vet att många missbrukare pratar om det, att många måste riktigt nå botten och i stort sett mista allt för att kunna inse sitt missbruk och vakna upp. "The point of no return", antingen så går jag under nu, ger upp och dör eller så gör jag någonting åt det, tar tag i mig liv och hjälper mig själv! Acceptera att det är som det är, och när du är redo - titta mot ljuset.

Det kanske aldrig skulle behövt bli så här om det funnits utrymme för dig i ditt liv att blomma ut, utvecklats och uppmuntrats till att bli den du egenligen är och behöver vara. Omständigeheterna var inte sådanna att det fanns plats och möjlighet till det utan istället stängde du inne allt. Allt som behövde komma ut - kom aldrig ut, du tillät aldrig dig själv att vara den du önskade och behövde vara, det fanns inte plats för det. Du offrade dig själv! På bekostnad av dig själv. Men du behöver inte göra det längre!

Det är okej att be om hjälp, och framför allt - Ta emot hjälp! Du behöver inte klara av och göra allting själv, -sträck ut en hand och be om hjälp! Låt dom som älskar dig få hjälpa dig, ta emot handen som sträcks tillbaka till dig. Ta bara tag och kläm åt riktit hårt, så hårt att du känner att den verkligen finns där!

Jag vet att det värker och gör ont i hela kroppen och att fingrarna knappt klarar av att skriva detta. Men just därför beundrar jag dig, för att du gör det här och det får mig att inse att du behöver bli älskad nu mer än någonsin.

Det här är min kärleksförklaring till mig själv.
Du är underbar och älskad precis som du är.
Snälla tillåt dig att känna,
känna hur mycket jag älskar dig!