Det kom ett brev på posten

Brevet innehöll föjande ord:

"Det var en gång en kvinna som flyttade in i en grotta i bergen för att studera hos en guru. Hon förklarade att hon ville lära sig allt som fanns att veta. Gurun gav henne mängder av böcker och lämnade henne så att hon kunde studera i fred. Varje morgon kom gurun till grottan för att kontrollera kvinnans framsteg. I handen hade han en kraftig käpp. Varje morgon frågade han henne samma sak: "Har du lärt dig allt som finns att veta än?" Varje morgon svarade hon likadant: "Nej", sa hon, "det har jag inte." Gurun slog henne då i huvudet med käppen.
Detta upprepades i månader. En dag kom gurun in i grottan. Ställde samma fråga, fick samma svar och lyfte käppen för att slå henne som vanligt, men kvinnan ryckte käppen från gurun och stoppade slaget mitt i luften.
Lättad av att slippa undan slagen, men rädd för att bli staffad, såg kvinnan upp på gurun. Till hennes förvåning log gurun. "Grattulerar", sa han, "du är färdig. Nu vet du allt du behöver veta."
"Hur menar du?" frågade kvinnan.
"Du har lärt dig att du aldrig kommer att lära dig allt som finns att veta", svarade han. "Och du har lärt dig hur du ska stoppa smärtan."


Detta är ett utdrag ur en bok, vet ej vilken, men det är inte viktigt och är en del av poängen. Alla andras erfarenhet och visdom kan inte fixa min smärta och genom andra kan jag inte heller hitta "min lycka". Sen om jag väljer att lära mig eller ta till mig något som en annan person har att delge, det är en annan sak, då gör jag ett eget val, men detta kommer i ett senare skede.

Tack! Det var precis det vi pratade om.

I´m an addict

Ja, den kalla nakna saningen är faktiskt så! Det här har jag funderat kring länge och någonstans längs vägen så har det blivit klarare och klarare för mig att detta är ett faktum, jag är en missbrukare.

Nej, vi snackar inga droger eller alkohol, utan ett beteende och beroendemönster som jag så väl känner igen. Jag har andra kickar och ständigt sökande, på jakt efter nya, och däremellan många och långa studer av depression.

Frågan är om det finns i blodet, strömmar runt i mina ådror eller om det är ett beteendemönster jag har adopterat för jag inget annat visste.

Jag jagar ständigt lyckan! Lyckoruset av någonting, någon sorts tillfredsställelse och lycka för en liten stund.  Lycklig den som lyckan finner och om inte så varför inte lite självmisshandel för att känna någonting alls, om inte lycka så åtminstone någonting som känns!

Mina intressen har oftast utvecklats till "gift" för mig. Har inte det ena fungerat så har jag sökt nästa. Inredning och läsa inredningsbloggar, strävan efter det perfekta hemmet! Maniskt städande eller basillskräck. Att alltid "tillfredställa" mina barn och min man, strävan efter komplett lycka, min familj ska alltid känna sig älskad. Jag har varit en överdriven "hönsmamma" och oroa mig för allt, för gud förlåte mig om någonting skulle hända någon som jag älskar.

Sen har vi min egen hälsa, känslan av att jag alltid är sjuk eller mår dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt eller varför inte både ock. Jag har ständigt lagt mitt liv, min hälsa och mitt välmående i andras händer. Jag har sökt "lyckan" och trott att någon annan skulle kunna finna den åt mig eller lösa min probelm och själsliga plågor.

Men den enda som kan finna min "lycka" är ju JAG!

Varför har jag inte förstått eller insett det tidigare? Det kan jag faktiskt inte svara på, bara konstatera att min jakt efter "lycka" har varit och fortfarande är - min drog, mitt missbruk och ingen annan än jag kan göra någonting åt det.

Jag har provat det mesta, eller mycket i alla fall. Åter igen mitt sökande, jag har trott och hoppat på att någon annan eller något annat ska "fixa" mig. Jag ska vara ärlig och säga att en del har visst hjälp, åtminstone för en stund. Men alltid och då menar jag alltid så har jag ramlat tillbaka igen, till mitt ständiga sökande, för lyckan har aldrig varat!

Så här står jag nu idag, blottad, naken och olycklig men på något vis ändå lite hoppfull. Insikten att det faktiskt bara är jag som kan finna min lycka måste ju vara ett steg på vägen mot tillfrisknande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vägen till god hälsa går via själen!

Det finns inga genvägar eller mirakellösningar eller dundermediciner eller....

Åtminstone inte så länge du har en traig själ.