Ja, då var jag här igen! Krisar ihop, undrar om jag kommer dö snart, kommer kroppen lägga av eller håller den ihop ett tag till?! Men så hoppar det till i mig, funderingarna kickar igång och känslorna löper inte helt amok inom mig för en stund. Så här kommer de i ett fladdrande virrvarr.
Jag har motstridigheter inom mig, återkommer till det, jag tror jag håller på att bli galen ibland. Jag letar symtom och problem likt en hungrig hypokondriker. Men så när jag höll på att fixa lunch så kom tanken; Är det så att ju mer jag fokuserar på kroppen och alla mina fysiska symtom och försöker bota dom desto mer värker själen?
Eller ska jag kalla det roten, roten till det onda, det där inom mig som jag vet finns där och värker och gör ont men som jag inte riktigt kan hitta. Ju mer jag fokuserar på mitt skal destovärre blir skadan inombords. En sanning med modifikation jag vet, men om man inte tar det så ordagrant. Visst måste jag ta hand om min kropp, vilket är just vad jag har försökt det senaste 10-20 åren efersom symtomen poppar upp en efter en annan. Jag kan fortsätta att ta hand om och bota "symtomen" (jag kommer inte sluta ta hand om mig) men jag tror tyvärr att det inte kommer att räcka hela vägen. Det kommer att hjälpa ja, men eftersom jag inte tror att det är roten till det onda utan en skada som uppstått på vägen så tror jag att jag måste hjälpa mig själv från ett annat håll.
Långt där inne gror en frö av tro, som håller på att växa sig allt starkare och starkare till en övertygelse. Mitt grundproblem är inte fysiskt! Kroppen tar skada - absolut, kroppen behöver tas om hand och läkas - definitivt, den behöver bra förutsättningar för att orka med i form av god näring och tillskott - jag kan inte annat än hålla med. Men, och här kommer det! Det är väl livet som ställer till det! Detta underbara mirakel vi kallar livet som vi föds till i en kropp till låns, en kropp som måste vårdas ömt men där vi i vårt moderna samhälle glömmer bort det allra viktigaste av allt; Att leva det liv som vi var ämnat att leva! Låter kryptiskt tja, kanske det! Men så mycket händer på livet väg. Vilka förutsättningar har vi från start och kanske även vad har vi med oss sedan tidigare.
Om man nu tror på livet efter detta och själavandring så funderade jag över detta: Det är ju inte kroppen som vandrar vidare utan själen, hur viktigt är det då inte att vårda den ömt. Se med vördnad på det livet vi får leva här och nu. Den boning vi fått låna för detta jordeliv fyller vi upp med ett själsligt väsen som är så ömtåligt och lätt tar skada om det inte får bra förutsättningar och hjälp på vägen redan från början. Jag kan just undra om det inte är därför vi är skapta som vi är, dessa små underbara varelser, ett litet nyfödt liv. Så mjuka, underbara, ömtåliga och oskyldiga men som med en endaste blick får oss att vilja skydda och ta hand om det för resten av våra liv. Kanske hade många av oss klarat oss bättre om vi fötts till att stå på egna ben redan från start, att inte vara så beroende av någon annan, att kunna skapa våra egna förutsättningar och följa vårat inre redan från början. Men nu är verkligheten inte så, vi läggs i händerna på någon annan och i med det oförutsedda förutsättningar.
Själv hade jag nog inte de allra bästa förutsättningarna för att få en bra start i livet men jag tror i alla fall att jag föddes med en ganska intakt kropp. D v s vi få ju alltid vår beskärda del från modern i form av gifter och annan skit men jag föddes ju inte med läckande tarm eller utbrända binjurar, dålig leverfunktion, endometrios... Visserligen kan säkert dessa utvecklas av dålig kost och levnadsförhållanden, gifter eller dylikt. Men jag vill faktiskt tro att vi är ganska fantastiska och finurliga varelser vi människor. Om vi mår någorlunda bra, då framför allt själsligt/psykiskt så tror jag att kroppen har en fantastisk förmåga att reparera sig själv och självläka när behov uppstår och vi klarar av att ta hand om "lite skit" ibland. Börjar vi må dåligt och balansen mellan kropp och själ börjar rubbas så klara vi inte längre av att ta hand om oss själva lika bra. Vi kan inte längre fixa eller laga och börjar i stället att kompensera vilket leder till obalans och kroppen börjar ta skada och skriker på hjälp. Den försöker med alla medela att tala om för oss att någonting är fel.
Jag kan inte låta bli att undrar i fall de fysiska skadorna någonsin kan bli så stora om själen mår bra och är i harmoni med kroppen.
Motstridigheterna kring min boning, detta underbara hus, hjärtat kontra hjärnan, känslan mot förnuftet. En kvinna sade nyligen till mig att vad hjälper det hur mycket du än tar hand om din själ om du inte har en boning till den - ett fungerande hus!? Visserligen ligger det väl mycket i det men vad ska jag med en bra boning till, ett vackert och välvårdat hus om jag inte har någonting att fylla det med!?
