I´m an addict

Ja, den kalla nakna saningen är faktiskt så! Det här har jag funderat kring länge och någonstans längs vägen så har det blivit klarare och klarare för mig att detta är ett faktum, jag är en missbrukare.

Nej, vi snackar inga droger eller alkohol, utan ett beteende och beroendemönster som jag så väl känner igen. Jag har andra kickar och ständigt sökande, på jakt efter nya, och däremellan många och långa studer av depression.

Frågan är om det finns i blodet, strömmar runt i mina ådror eller om det är ett beteendemönster jag har adopterat för jag inget annat visste.

Jag jagar ständigt lyckan! Lyckoruset av någonting, någon sorts tillfredsställelse och lycka för en liten stund.  Lycklig den som lyckan finner och om inte så varför inte lite självmisshandel för att känna någonting alls, om inte lycka så åtminstone någonting som känns!

Mina intressen har oftast utvecklats till "gift" för mig. Har inte det ena fungerat så har jag sökt nästa. Inredning och läsa inredningsbloggar, strävan efter det perfekta hemmet! Maniskt städande eller basillskräck. Att alltid "tillfredställa" mina barn och min man, strävan efter komplett lycka, min familj ska alltid känna sig älskad. Jag har varit en överdriven "hönsmamma" och oroa mig för allt, för gud förlåte mig om någonting skulle hända någon som jag älskar.

Sen har vi min egen hälsa, känslan av att jag alltid är sjuk eller mår dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt eller varför inte både ock. Jag har ständigt lagt mitt liv, min hälsa och mitt välmående i andras händer. Jag har sökt "lyckan" och trott att någon annan skulle kunna finna den åt mig eller lösa min probelm och själsliga plågor.

Men den enda som kan finna min "lycka" är ju JAG!

Varför har jag inte förstått eller insett det tidigare? Det kan jag faktiskt inte svara på, bara konstatera att min jakt efter "lycka" har varit och fortfarande är - min drog, mitt missbruk och ingen annan än jag kan göra någonting åt det.

Jag har provat det mesta, eller mycket i alla fall. Åter igen mitt sökande, jag har trott och hoppat på att någon annan eller något annat ska "fixa" mig. Jag ska vara ärlig och säga att en del har visst hjälp, åtminstone för en stund. Men alltid och då menar jag alltid så har jag ramlat tillbaka igen, till mitt ständiga sökande, för lyckan har aldrig varat!

Så här står jag nu idag, blottad, naken och olycklig men på något vis ändå lite hoppfull. Insikten att det faktiskt bara är jag som kan finna min lycka måste ju vara ett steg på vägen mot tillfrisknande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vägen till god hälsa går via själen!

Det finns inga genvägar eller mirakellösningar eller dundermediciner eller....

Åtminstone inte så länge du har en traig själ.

Ett öppet kärleksbrev till mig själv

Vem vill inte leva, uppleva och älska det här.

Min älskade!

Jag skriver detta i förhoppning att du någon gång ska läsa det här och verkligen förstå, förstå vem du är, vad du vill och önskar och varför du är så älskad!

Jag önskar så att du en dag kan acceptera dig själv för den du är. Omfamna dig själv och känna vilken underbar människa du faktiskt är! Jag förstår att du inser detta med tanke på hur tårarna strömmar ner för dina kinder när jag skriver detta till dig men du måste verkligen känna det, allra längst där inne. Släppa taget som håller dig tillbaka, lösa upp knuten som du en gång knöt.

Jag önskar jag kunde ge dig allt du längtar och drömmer om men det kan jag inte. Det finns bara en person som kan göra det och det är Du. Lyssna till dig hjärta min älskade, lyssna och lev ut det som så länge legat i dvala. Det är dags för dig att leva nu, lev min älskade, lev här och nu!

Snälla läs och hör mina ord, jag skriver till dig från ett längtande hjärta. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till för att lösa det som värker och gör ont, men jag tror att du måste börja med att omfamna dig själv och acceptera dig själv för den du är! En helt underbar människa som bara längtar efter att få leva.

Ja, du är annorlunda, precis som så många andra. Men du är du - du är speciell! Du känner och upplever saker som kanske inte alla andra gör. Tag emot det, låt det ske, känn det som behöver kännas och känn tacksamhet för dig gåva. Du är inte knasig eller knäpp, det är inte skamligt eller fult. Det är vackert och underbart. Hur många kan säga att dom kände av sina barn i magen, kunde kommunicera med dom på ett sådant sätt som kanske inte kan förklaras men lika fullt så hände det. Och hur många skulle inte önska att de hade minnen från sin egen tid i livmodern, även om de var smärtsamma. Bortförklara inte det du upplever med alla möjliga vetenskapliga eller rationella förklaringar, låt det vara som det är, för det här är du.

Jag vet att det ibland kan vara plågsamt att känna så mycket som du gör, att både känna sig själv och vad alla andra känner och ofta inte ens veta vad som är dina egna eller andras känslor. Önskan att det bara ska sluta någon gång, att inte veta hur du stänger av, vart sitter off-knappen. Kanske första steget till att lära dig handera detta är att acceptera det, då kanske du kan hitta on/off -knappen och trycka på den som du själv önskar, vore inte det skönt? Jag vet att du har känt av och upplevt både liv och död och andra oförklarliga saker. Men försök inte att förklara eller förtränga dom, bär dom med dig, vårda dom, se det som kunskap som du bär med dig, för visst har det berikat dig. Var tacksam för det du har fått se och uppleva!

Att du befinner dig där du är idag kan kännas både orättvist och svårt men kanske är det just det du behöver, hur hårt det än måste låta. Kanske är det så att vissa av oss behöver nå botten för att kunna kravla sig upp och börja sträva uppåt och se ljuset igen. Jag vet faktiskt inte ens om du är riktigt där ännu, jag tror aldrig någonsin att du riktigt har nått botten? Du har kämpat med näbbar och klor för att aldrig komma dit, det verkar ju så fruktansvärt hemskt där. Men ibland undrar jag om det kanske är just det som behövs? Jag vet att många missbrukare pratar om det, att många måste riktigt nå botten och i stort sett mista allt för att kunna inse sitt missbruk och vakna upp. "The point of no return", antingen så går jag under nu, ger upp och dör eller så gör jag någonting åt det, tar tag i mig liv och hjälper mig själv! Acceptera att det är som det är, och när du är redo - titta mot ljuset.

Det kanske aldrig skulle behövt bli så här om det funnits utrymme för dig i ditt liv att blomma ut, utvecklats och uppmuntrats till att bli den du egenligen är och behöver vara. Omständigeheterna var inte sådanna att det fanns plats och möjlighet till det utan istället stängde du inne allt. Allt som behövde komma ut - kom aldrig ut, du tillät aldrig dig själv att vara den du önskade och behövde vara, det fanns inte plats för det. Du offrade dig själv! På bekostnad av dig själv. Men du behöver inte göra det längre!

Det är okej att be om hjälp, och framför allt - Ta emot hjälp! Du behöver inte klara av och göra allting själv, -sträck ut en hand och be om hjälp! Låt dom som älskar dig få hjälpa dig, ta emot handen som sträcks tillbaka till dig. Ta bara tag och kläm åt riktit hårt, så hårt att du känner att den verkligen finns där!

Jag vet att det värker och gör ont i hela kroppen och att fingrarna knappt klarar av att skriva detta. Men just därför beundrar jag dig, för att du gör det här och det får mig att inse att du behöver bli älskad nu mer än någonsin.

Det här är min kärleksförklaring till mig själv.
Du är underbar och älskad precis som du är.
Snälla tillåt dig att känna,
känna hur mycket jag älskar dig!

Till Anne

Första snön har kommit i natt, dock lite tidigare än väntat :-)

Vi har inte hunnit plockat bort allt inför vintern ännu, men första snön brukar ju aldrig ligga kvar särskilt länge. Men första löv-snögubben är fixad!


LÄNGTAN

Ljusets längtan tränger sig på
undrar hur länge du tänkt att vila
Förundrad av dimmigt dunkel
Hur kan solstrålarnas långa armar
ej till längtande stunder nå

Tänk om längtan till ljuset ej grott sig så starkt
Vart vore vi alla då?

Var det jag som sade att dunklet var här för att stanna
Nej, ljusets längtan är starkare än så
Låt strålarna tränga genom dimma och dunkel
låt dem värma min ömma kropp - låt dem mig omfamna
Göra mig stark

Med känslorna utanpå skinnet

Tänk om jag precis som snigeln hade ett eget litet hus att krypa in i - min alldeles egna skyddsbarriär.

Det var faktiskt min man som myntade uttrycket för många år sedan. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad det gällde eller vad vi pratade om men jag kan minnas att det var en sådan situation där han tyckte att jag överreagerade för någonting som för mig var en fullt normal reaktion och 100% äkta och att det verkligen kändes precis så starkt som jag gav uttryck för. I alla fall så slängde han då ur sig (lite smått irriterat tror jag) Du har ju alla känslorna utanpå skinnet!

Ett uttryck som sedan följt med mig och som jag lärt mig tycka om och som blivit en beskrivande del av mig. För faktum är att just detta uttryck beskriver så perfekt hur jag är och fungerar och vilka följder och konsekvenser det har.

Tänk dig själv att allt det du har inom dig, alla dina känslor, det som är viktigt och betydelsefullt, det som du har i tryckt förvar på insidan, om allt det skulle blottas?! Du skulle bli tvungen att plocka ut det och lägga det utanpå skinnet! Oskyddat, utan väggar eller skyddande murar - våran försvarsbarriär - huden, inget filter eller försvar. Alldeles naken! Kan du tänkta dig hur det skulle vara - hur skulle det kännas?

Jag vet hur det är, jag vet precis hur det känns - för jag upplever det varje dag!

Den nakna saningen

I går så smekte ljuva vindar
mitt hår

dagen gick och natten
smög sig på

Du lilla ljuva tanke, 

snälla flyg din kos

Jag ger dig lov att flyga, 

lämna nu ditt bo

Tankar ska vara flyktiga, 

ska ej stanna kvar

Stora eller små

Gammal som ung

Ge mig tid att vila

släpp taget för en stund

Hälsa på en vän, en blomma

eller dig själv

Mmm, du lilla ljuva

har du inte glömt mig än

jag gav dig lov att flyga

bort och hem igen.

Hösten är nära

Hösten är nära

nätterna blir kalla

Tag mig i din famn

håll mig så en stund

Jag vill komma nära

känna värmen och höra hjärtat slå

Få känna hur det är att bara vara

- hopkrupen i din famn en stund

Du vet så där liten

som jag aldrig riktigt fick vara

Inte vara mamma, dotter eller fru

Bara få vara liten, just här och nu

Du vet den där lilla flickan

som finns långt där inne

Ja, du vet, hon som alltid måste tas omhand

Snälla, håll mig i din famn.

Sommarminnen